Om detta inlägg är helt ointressant att läsa så fine, -jag skriver faktiskt inte detta för att det ska vara trivsamt eller givande - utan för min egen skull.
Vad är en kristen?
Frågan väktes i klassen idag. Tillsammans kom vi fram till att allt handlar och startar med kärlek. Kärlek till Gud och till människan. Jag tror att det är väldigt viktigt att leva i kärlek och respekt till varanda och till Gud. Ingen är perfekt, eftersom vi lever i en fallen värld, men att ärligt sträva efter Guds vilja trots sina brister är väl ändå grundtemat i kristen tro.
Det är väldig lätt att man målar upp en ytlig fasad, som ett resultat av vår strävar efter ett perfekt och fläckfritt liv, istället för att gå med på att det inte finns någon enda som är till 100% som Jesus (alltså utan synd och förfall).
Iband glömmer jag bort att det är himelen som är vårat mål. Det är så enkelt att dras med i det tänk som endel i samhället utgår ifrån; att vi lever här och nu på jorden och när vi dör finns vi inte mer. Det är också den tanken som gör människor antinge väldigt självcentrerade och "kalla" eller otrygga och rädda.
För om man tänker sig att det är ett faktum att Gud inte finns, tiden på jorden är det enda du har, och du dör slutar du existera både fysiskt med kroppen och dessutom med själen. Då skulle ens strävan bli den att jag vill/måste få ut så mycket av mitt liv som möjligt. Hela livet blir en kamp mot tiden!
Inte så konstigt att vissa är så självupptagna då. Att vissa satsar allt på att förverkliga sig själv genom rikedom, utseende eller annan njutning. För om Gud nu inte finns, finns heller inget oändligt hopp. Man kan då bara sträva mot det som tar slut (det fysiska livet) och inte till en oändlig Gud.
Inga konstigheter egentligen, frågan är ju varför jag som strävar mot evigt liv, också strävar efter just rikedom, skönhet mm.
Är min övertygelse om att Guds allsmäktighet bara ord och inget jag menar? Bara nåt jag vill ha i slutet men som jag vill stoppa undan till den dagen jag ska dö? Har Gud blivit en typ av klädstil, en slags ytlig identitet som jag lurar mig själv och andra att tro på? Är jag invagad i någonslags falsk trygghet?
För om man tror på nåt, men inte handlar efter sin övertygelse; inte lever konsekvent, är man inte en hycklare och parasit då?
Jag har bestämt mig! Jag tänker från och med nu inte kalla mig kristen (eftersom det kanske är att ljuga för sig själv) -nej! tillsvidare (innan jag kommer på svaret) kommer jag kalla mig "hobby-kristen" eller "wanna-be-kristen". Alltså, jag är ingen kristen, men jag vill bli!
Led ord:
"Det hjärtat är fullt av talar munnen!"
"Inte bara genom ord utan också av kärleksgärningar..."
//Martina
Ps. Jag tänker gå till botten med mitt "tros-problem"!
