Det ar bara att kampa pa!

Förlat allihopa: mitt förra inlagg var kanske inte sa muntert, men vad gör man nar hela varlden vands upp och ner och man star handfallen?!

Manga undrar kanske vad som har hant och jag kan saga "ganska mycket" men jag börja kunna sortera tankarna nu, sa detta ar ınte jorden undergang (vilket det kandes som den dagen allt hande): det ar bara och kampa pa och skiter det sig annu en gang sa far jag val bara aka hem och börja pa en ny kula...

Sa vad ar det da som har hant?

För det första har tagit slut mellan mig och min pojkvan. Oh som gradde pa moset vet jag inte om jag far jobba kvar som guide da min provanstallning ga ut nu om nagra dagar...

Oh allt hande pa samma dag, jag börjar vanja mıg med tanken nu, men da var jag bara chockad och förtvivlad.

Hsh, fortsatter jag att kampa för det jag har kvar och kan i nagon grad andra pa, men om det skiter sig fullstandigt vill jag flytta till Stockholm igen.

//Marre

Avklippta vingar

Nu har det hänt igen, en kraschlandning, ingen riktig utan en psykisk.

Jag skulle nog inte klarat det så bra om jag inte hade haft så bra vänner, som trots att allt är kaos och inte alls på det sätt man alltid vill ha det glatt och harmoniskt älskar mig och ber för mig.

Jag vet att detta inte är nån större katastrof, och att en olycka aldrig kommer ensam, men varför måste det vara sån ketchup effekt på allt. Man känner ju sig som en fågel med avklippta vingar. Jag hade liksom precis ta steget och våga testa vingarna när de helt plötsligt blir avklippta och jag faller som en gråsten. Kanske lika bra, eller?

Jaja, det mesta är över nu och jag försöker andas igen... visst finns det fortfarande stora svarta moln av aska i luften, men jag hoppas det inte ska störa flygtrafiken mot varmare bredgrader.

//Marre