Jag tror jag har drabbats av någon slags avart av lapp sjukan. Jag menar jag bor ju i vår huvudstad, det är inte så att det är brist på människor här, men det känns ändå som om jag har brist på mänsklig närhet och kontakt.
Jag tror det beror på en slags sjuklig rädsla för att bli bortglömd, ensam och allra värst att tystheten/lugnet skulle komma på besök!
Jag menar det är ju när man känner sig rastlös som man börjar tänka, och då kommer inte bara positiva tankar, utan också äckligt deprimerade tankar...
Samtidigt är det nyttigt att inte alltid umgås med någon hela tiden!
För hur vanligt är det att man gör allt med sina vänner? Jag menar som att laga mat, diska, tvätta, städa och liknande, som man huvudsakligen gör med de närmsta familjemedlemmarna?! Jag menar jag umgås alltid med någon förutom när jag är på toa!
Nej jag tror jag har missförstått hela grejen. Jag måste lugna ner mig, och förstå att jorden går inte under om man är lite ensam ibland då och då, som jag tex är nu.
En hel kväll ska jag vara ensam och ta det lugnt, jag kan inte minnas när det hände sist. Det är med skräckblandad förtjusning jag gör detta denna kväll. Men jag har lovat mig själv att inte ringa någon, jag behöver faktiskt göra lite tråkiga vardagssysslor.
Man kan ju faktiskt städa utan sällis, men det är dock mycket tråkigare, det måste väl alla hålla med om :)
//Lill-strumpa :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar