Verklighets dikt: en tur i tunnelbanan...

Håll dörrarna öppna! ja håll dörrarna öppna. Stäng dem inte innan jag hunnit fram...

"Dörrarna stängs!"

Jag är här. Jag är inne. Jag får plats. Plats att sitta.

- Var är människor på väg undrar jag när vi passerar station efter station? Var ska dem som sitter mittemot?

var ska han som sitter mittemot med iskalla blå ögon och rockarstill. Vad vill han uppnå? var för hans tankar honom när han strycker bort den långa svarta sne-luggen från höger öga. Var jäktar han iväg någonstans?

Vem är du som tar hans plats mittemot mig? Du med förvirrad stressad blick! Du som ser ut som huvudpersonen i "Nature Trasure". Stressad till ett möte med någon? så stressad att du inte hinner möta/ ta dig tid med främlingarna runt omkring dig?

Så är liksom jag, lik dessa personer. För stressad för nya möten med människor, men väldigt ensam och längtar efter gemenskap/ tillhörighet med människor. Men jag liksom många tar aldrig tid till det vi längtar efter. Nej, istället väntar vi på det rätta tillfället. Då vi inte har annat för oss. När vi inte är självupptagna. Men, kommer detta tillfälle någonsin att infinna sig i mitt liv?

Varför vänta efter det formella mötet då vi bokar in möten med nya människor när vi har en massa spännande människor runt omkring oss som vi inte känner?! Varför gillar man att tjata med människor via datorn eller sms istället för de mer personliga öga mot öga mötet. Det har ju funkat för, varför skulle det inte funka nu?!

Ska man inte ta vara på alla studer i livet? Jag menar livet är för kort för att kastas bort! jag vet att det låter klyschit, men jag tror verkligen att det är så...

...bara en tanke liksom!

//martina