Avklippta vingar

Nu har det hänt igen, en kraschlandning, ingen riktig utan en psykisk.

Jag skulle nog inte klarat det så bra om jag inte hade haft så bra vänner, som trots att allt är kaos och inte alls på det sätt man alltid vill ha det glatt och harmoniskt älskar mig och ber för mig.

Jag vet att detta inte är nån större katastrof, och att en olycka aldrig kommer ensam, men varför måste det vara sån ketchup effekt på allt. Man känner ju sig som en fågel med avklippta vingar. Jag hade liksom precis ta steget och våga testa vingarna när de helt plötsligt blir avklippta och jag faller som en gråsten. Kanske lika bra, eller?

Jaja, det mesta är över nu och jag försöker andas igen... visst finns det fortfarande stora svarta moln av aska i luften, men jag hoppas det inte ska störa flygtrafiken mot varmare bredgrader.

//Marre