Ja! jag hade en riktig piss dag idag. Jag kände mig istabil och ledsen, och inte alls särskilt jobbsugen. Jag stressade till jobbet för att inte komma försent för att inse att det inte fanns några lediga datorer att sätta sig vid.
15 min försent hittade jag en väldigt seg dator, men den fungerade på andra sätt. Alla system jag behövde fanns i den det var bara det att det tog 3 min för varje system att starta upp och jag ska logga in mig i 10! Ni kan ju själva räkna ut att det tog ett tag...
Kanske är det för att jag lagt om mina kostvanor, sömnbrist eller pms som fick mig väldigt instabil och jag hade den där känslan i kroppen man kan få när någon nära har dött. Man vill liksom inte skratta, man vill bara vara ensam och tillåta sig vara ledsen.
Nu har ju ingen dött vad jag vet, så i mitt fall är det lite löjligt.
När jag äntligen skulle få min efterlängtade matrast upptäckte jag att städaren hade slängt min matlåda och sedan tagit med soppsäcken med den i och kastat någonstans! JA! jag vet man ska skriva namn på den dumma matlådan men jag tycker ändå det är korkat att ha kylskåpsrensning innan alla haft sin matrast!
Det var bara att masa sig ner till Prisextra och köpa det jag alltid köper där: Sallad!
Med 20 min kö hela kvällen jobbade jag mig sakta igenom de mest bökigast fallen man kan få upp när kunder ringer.
Kanske var jag hungrig, kände mig ensam eller bara trött när jag irriterat försökte få igång mina hörlurad för att lugna ner mig med musik, men dem ville liksom inte funka...
När jag äntligen kom hem åt jag några mackor och te slängde mig framför tvn och försökte glömma denna dag. Då kom vändningen.
Mobilen ringde och den var Hüseyin! Jag vet inte hur han gör det men han kan få den sämsta dag att kännas som den bästa. Han får mig liksom att glömma alla min bekymmer och sätt ett leende på mina läppar.
15 min försent hittade jag en väldigt seg dator, men den fungerade på andra sätt. Alla system jag behövde fanns i den det var bara det att det tog 3 min för varje system att starta upp och jag ska logga in mig i 10! Ni kan ju själva räkna ut att det tog ett tag...
Kanske är det för att jag lagt om mina kostvanor, sömnbrist eller pms som fick mig väldigt instabil och jag hade den där känslan i kroppen man kan få när någon nära har dött. Man vill liksom inte skratta, man vill bara vara ensam och tillåta sig vara ledsen.
Nu har ju ingen dött vad jag vet, så i mitt fall är det lite löjligt.
När jag äntligen skulle få min efterlängtade matrast upptäckte jag att städaren hade slängt min matlåda och sedan tagit med soppsäcken med den i och kastat någonstans! JA! jag vet man ska skriva namn på den dumma matlådan men jag tycker ändå det är korkat att ha kylskåpsrensning innan alla haft sin matrast!
Det var bara att masa sig ner till Prisextra och köpa det jag alltid köper där: Sallad!
Med 20 min kö hela kvällen jobbade jag mig sakta igenom de mest bökigast fallen man kan få upp när kunder ringer.
Kanske var jag hungrig, kände mig ensam eller bara trött när jag irriterat försökte få igång mina hörlurad för att lugna ner mig med musik, men dem ville liksom inte funka...
När jag äntligen kom hem åt jag några mackor och te slängde mig framför tvn och försökte glömma denna dag. Då kom vändningen.
Mobilen ringde och den var Hüseyin! Jag vet inte hur han gör det men han kan få den sämsta dag att kännas som den bästa. Han får mig liksom att glömma alla min bekymmer och sätt ett leende på mina läppar.
Askim seni seviyorum!
